Oflyt..

Att tappa suget och försöka hitta det igen..
Kort inlägg.
I fredags höll bilen på att haverera. På grund av mej.
Ingrids Johan räddade bilen och framförallt "räddade" han hysteriska mej som gråtandes försökte förklara vad som hänt.

Lördagen gick till att packa och handla, och göra klart allt inför tävlingen.

Tävlingen igår gick kanon. Förutom att jag fick hålla honom mer än någonsin. Är ju van vid att man kan rida honom med lösa tyglar och att han håller det tempo man ber om. Han har senaste veckorna blivit mer på hugget lixom.
Första, andra och tredje slingan gick hur bra som helst, och han pulas in på några minuter i bägge grindarna.
Ända till slutet då Hero på upploppet sprang i full fart och braka igenom det uppsatta staketet som avgränsade banan från vilo området.
50 meter från mål..
Det kunde gått illa. Riktigt illa..
Han va efter det så upp i varv och att pulsen inte gick ner, varken på honom eller mej som va skärrad och upprörd, dels av varningen jag helt berättigat fick av dommaren men oxå av en nära anhörigs nedvärderande ord om "varför jag gjorde si och så"..
Kom in 17 sekunder för sent till slut besiktningen plus att han hade 68 i puls istället för den godkända gränsen på 64..
Blev inte så lessen som jag trodde jag skulle bli av en uteslutning. Hade jag åkt ut efter 8 mil pga av hälta hade jag garanterat börja gråta tror jag. Men jag jubla ju inte direkt..

Åter igen va det en av Gradén-arna som stöttade mej.
Ingrid talade uppmuntrande och va positiv på vägen hem och även senare på kvällen och fanns där för mej när jag behövde det som mest.

Jag är iallfall väldigt nöjd över Heros insats. Han skötte sej kanon på banan och visade tydligt att han har kapacitet för mer. Det va mitt fel att det blev som det blev. Jag hade inte behövt strida i upploppet utan hade jag gått med på att bli omsprungen hade det som hände inte hänt.

Så är det med livet.
Bit ihop, gilla läget och kom tillbaka igen.

/E