Stormur

Så där.
Julen över och till belåtenhet. Systern och Mamman hemresta och lugnet börjar (äntligen) sprida sej.
Tänkte jag skulle kläcka nyheten jag varit lite hemlighetsfull med i tidigare inlägg. Vi har fått en ny medlem i flocken Svanäng. Salukin Stormur :D

Det började redan förra sommaren, då Calle började få vita hår på hakan och nosen. Sakta men säkert kommer det mer. Redan där började jag fundera på att man skulle skaffa en till hund om några år. Han har ju levt halva sitt liv typ.
     Så efter Calles diskbråck i nacken i vintras/våras så började man faktiskt titta på annonser, lite halvhjärtat. Vet att jag inte vill ha en till pinscher för det skulle kännas jättekonstigt den dag, peppar peppar, Calle försvann och man har en som liknar fast ändå inte. Vill inte ha en ersättare utan en kompletterare kan man säga. Det viktiga för oss är att det är en hund som verkligen passar med Calle. Har ju haft dobermann vilken är en ras jag älskar men en sådan brukshund kräver så mycket aktivering och stimulering att Calle skulle bli utanför då han varken behöver eller vill ha den typ av aktivering. Han vill mest ha kärlek. Ingen vallhund heller då dom blir stressade av att inte få jobba i sitt rätta element. Absolut ingen hund med en massa och hög energi, så som te.x boxer och diverse bjäbbhundar. Calle behöver lugn och ro för att inte stissa upp sej själv och framförallt sen när han blir gammal. Jag har så många vänner med olika hundar och Calle funkar verkligen med alla men mest harmonisk har han varit med min kompis Sofias storpudel och mina kompis Fridas, rumskompis Helens saluki. Bägge raserna är väldigt lugna inomhus, utan att vara loja, nonchalanta eller "pantade". Istället är dessa hundar är tillgivna, intelligenta och funkar med alla människor och djur.
     Funderade starkt på en storpudel men en pudel behöver dock klippas regelbundet och en saluki måste få rejsa av sej några gånger i veckan, så valet föll på en saluki. Så som jag bor har jag ju möjlighet med att släppa en hund varje dag. Var tillsammans med Helen och Frida på besök hos två kennlar som finns i grannkommunen Töreboda. Gullmola och Seadis. Jag blev kär helt enkelt. Det är väl så man kan sammanfatta det. I Gullmolas flaggskepps-hanne, Stormur. Jag trodde inte det var sant när tjejerna Gudrun och Alma (isländskorna som har Gullmola) sa att han skulle omplaceras eftersom han har tagits ur avel och bara mår dåligt av att se en annan hane få ta över hans tikar.
      Sagt och gjort. När tjejerna åkte hem till Island över jul nu så har jag haft Stormur hemma på prov och det funkar så himla bra. Han är så snäll mot Calle och funkar så bra med hästarna.

Tillsammans :)

En saluki älskar precis som alla andra vinthundar att springa, men tjejerna hade sagt att han inte var helt hundra på inkallning men eftersom vi bor så bra så vi har hela gamla Tidan-flodbädden med en massa åkrar och öppna åkermarker så har jag tagit med honom och kunnat släppa honom nästan varje dag. Jäklar vad han springer. Jag tror inte man förstår hur snabba dom faktiskt är. Och varje gång man ropar så kommer han faktiskt, men så har jag ju haft korv med mej :)
      Så i förrgår tänkte jag att jag skulle prova att ha med honom till stallet och på ridturen. Antingen funkar det eller inte, resonerade jag. Han var helt fantastiskt duktig. Sprang inte iväg utan höll sej i närheten hela tiden och sprang i stora loopar omkring oss istället för att rejsa långt bort ifrån oss. Döm av följande klipp själva :)

Tjoflöjt!

Linda på Hero, jag på Totte och Stormur kutandes i snön :)

Summa kardemumma. Bättre hund kunde jag inte fått tag på. Här får han stanna helt enkelt. Vackra, fina, snälla och fantastiska Stormur. Och givetvis är Calle, eller Lillebror som han nu kallas fast han är äldst, lika viktig som han alltid har varit. Älskade tok-Calle ♥
                           
Följande bilder är lånade från Gudruns facebook:

 

 

Mer om hästarna när jag börjar rida mer igen. Dom har haft lite julledigt dom oxå :)

Ha det bäst, alla!