Ka-ka-ka-ka-ka-kallt!!

I natt vaknade jag av att det var extra skönt att sova. Jag gillar nämligen att sova när det är riktigt kallt i rummet. Så när jag skulle byta kudde så kände jag att den andra kudden var riktigt sval och skön. Nöjd somnade jag om och tänkte inte mer på saken. Vid sju-tiden på morgonen vaknade jag av att Stormur ylade nere i köket. När jag gick ner för att kolla vad som stod på så riktig slog kylan emot mej. Termometern visade då på 12 grader!

Brrr!

Ringde till fru Hyresvärd och dom stackarna hade det redan fullt upp med magsjuka som gick i huset och problem att fixa alla sina hästar och andra bestyr, men hon lovade att skicka över deras händiga son och efter bara någon timma så kom han och tittade på värmesystemet. Hundarna frös mer än vi gjorde. Både Calle och Stormur frös så dom skakade så i väntan på undsättningen så klädde jag på Calle hans nya fina polotröja som Mamma stickat till honom, och långbenta Stormur fick helt enkelt låna mitt underställ och min buff. Skratta ni, men dom slutade skaka i alla fall!!

Vad mysigt det blev :)

Vid det här laget var vi så frusna att hundarna packades in i bilen och så åkte vi in och värmde oss och fikade inne hos Patriks Päron.
      Fick sedan ett sms från fru Hyresvärd att pannan var lagade och att värmen var på igen och så hade dom lånat oss en byggfläkt till köket och ställt in ett element i tv-rummet. Och som inte det var nog så sa hon att dom skulle sätta in en kamin i huset så att vi vid eventuellt längre strömavbrott kunde värma huset ändå. Så himla gulliga :D!

Nu är det äntligen normaltemperatur och hundarna kan vara nakna igen :). Man uppskattar de självklara sakerna när man får känna på att vara utan. Tänk på det, vad det än gäller!

Stormur

Så där.
Julen över och till belåtenhet. Systern och Mamman hemresta och lugnet börjar (äntligen) sprida sej.
Tänkte jag skulle kläcka nyheten jag varit lite hemlighetsfull med i tidigare inlägg. Vi har fått en ny medlem i flocken Svanäng. Salukin Stormur :D

Det började redan förra sommaren, då Calle började få vita hår på hakan och nosen. Sakta men säkert kommer det mer. Redan där började jag fundera på att man skulle skaffa en till hund om några år. Han har ju levt halva sitt liv typ.
     Så efter Calles diskbråck i nacken i vintras/våras så började man faktiskt titta på annonser, lite halvhjärtat. Vet att jag inte vill ha en till pinscher för det skulle kännas jättekonstigt den dag, peppar peppar, Calle försvann och man har en som liknar fast ändå inte. Vill inte ha en ersättare utan en kompletterare kan man säga. Det viktiga för oss är att det är en hund som verkligen passar med Calle. Har ju haft dobermann vilken är en ras jag älskar men en sådan brukshund kräver så mycket aktivering och stimulering att Calle skulle bli utanför då han varken behöver eller vill ha den typ av aktivering. Han vill mest ha kärlek. Ingen vallhund heller då dom blir stressade av att inte få jobba i sitt rätta element. Absolut ingen hund med en massa och hög energi, så som te.x boxer och diverse bjäbbhundar. Calle behöver lugn och ro för att inte stissa upp sej själv och framförallt sen när han blir gammal. Jag har så många vänner med olika hundar och Calle funkar verkligen med alla men mest harmonisk har han varit med min kompis Sofias storpudel och mina kompis Fridas, rumskompis Helens saluki. Bägge raserna är väldigt lugna inomhus, utan att vara loja, nonchalanta eller "pantade". Istället är dessa hundar är tillgivna, intelligenta och funkar med alla människor och djur.
     Funderade starkt på en storpudel men en pudel behöver dock klippas regelbundet och en saluki måste få rejsa av sej några gånger i veckan, så valet föll på en saluki. Så som jag bor har jag ju möjlighet med att släppa en hund varje dag. Var tillsammans med Helen och Frida på besök hos två kennlar som finns i grannkommunen Töreboda. Gullmola och Seadis. Jag blev kär helt enkelt. Det är väl så man kan sammanfatta det. I Gullmolas flaggskepps-hanne, Stormur. Jag trodde inte det var sant när tjejerna Gudrun och Alma (isländskorna som har Gullmola) sa att han skulle omplaceras eftersom han har tagits ur avel och bara mår dåligt av att se en annan hane få ta över hans tikar.
      Sagt och gjort. När tjejerna åkte hem till Island över jul nu så har jag haft Stormur hemma på prov och det funkar så himla bra. Han är så snäll mot Calle och funkar så bra med hästarna.

Tillsammans :)

En saluki älskar precis som alla andra vinthundar att springa, men tjejerna hade sagt att han inte var helt hundra på inkallning men eftersom vi bor så bra så vi har hela gamla Tidan-flodbädden med en massa åkrar och öppna åkermarker så har jag tagit med honom och kunnat släppa honom nästan varje dag. Jäklar vad han springer. Jag tror inte man förstår hur snabba dom faktiskt är. Och varje gång man ropar så kommer han faktiskt, men så har jag ju haft korv med mej :)
      Så i förrgår tänkte jag att jag skulle prova att ha med honom till stallet och på ridturen. Antingen funkar det eller inte, resonerade jag. Han var helt fantastiskt duktig. Sprang inte iväg utan höll sej i närheten hela tiden och sprang i stora loopar omkring oss istället för att rejsa långt bort ifrån oss. Döm av följande klipp själva :)

Tjoflöjt!

Linda på Hero, jag på Totte och Stormur kutandes i snön :)

Summa kardemumma. Bättre hund kunde jag inte fått tag på. Här får han stanna helt enkelt. Vackra, fina, snälla och fantastiska Stormur. Och givetvis är Calle, eller Lillebror som han nu kallas fast han är äldst, lika viktig som han alltid har varit. Älskade tok-Calle ♥
                           
Följande bilder är lånade från Gudruns facebook:

 

 

Mer om hästarna när jag börjar rida mer igen. Dom har haft lite julledigt dom oxå :)

Ha det bäst, alla!

Jul, Baby!

God Jul på er allahopingar :D

Kentaur

När jag inte har en häst under mej och tvingas använda mina egna ben så förvandlas jag till en klant. Har ingen koll på mina lemmar och förflyttar mej helst så lite som möjligt på detta vis. Inatt lyckades jag snubbla i trappan och slog mej halvt fördärvad. Jag bröt en stortånageln så blodet spruta, tryckte in nageln i köttet på den andra stortån som jag redan hade känning av nageltrång och sist men inte minst så slog jag i hakan på ett eller flera (?) trappsteg. Vet inte så noga exakt hur det gick till, för det jag minns är ett töcken med armar och ben flaxandes åt alla håll bara. Ska tillägga att jag givetvis var nykter. Jag dricker inte alkohol längre verkar det som. Tycker inte det är gott helt enkelt och förstår inte vitsen alls.
     När jag rider däremot, så förekommer inte någon form av klantighet. Märkligt. Det är faktiskt likadant med tolkning av en människa och häst. Jag har svårt att förstå vad människor menar ibland. Det enklaste är ju att en person menar det den säger. Så är dock inte alltid fallet. Jag är dålig på att tyda signaler och har lärt mej att människor inte alltid gillar att man är helt rak och ärlig. Annat är det med hästar och hundar. Jag vet för det mesta vad dom tänker, planerar och tycker och dom vet precis vad jag menar, vill och hur jag reagerar. Jag kanske var en kentaur i ett tidigare fantasiliv :) 

 

Här sitter jag alltså nu mörbultad, omtumlad (i bägge bemärkelserna) men inte förvånad. Att jag aldrig lyckats bryta några ben är för mej ett under.. Trappan - Emma, 1 - 0

Känner mej dessutom lite nere och ledsen, till råga på den dramatiska trappolyckan. Jag är nämligen en av få tydligen, som älskar vintern. När det är vinter vill säga.. Älskar när det är mycket snö, minusgrader och solsken. Men när det börjar töa så blir jag nedstämd. Och detta FAST det vankas jul om bara en vecka. Jag är nämligen julgalnare än någon jag känner.

Mitt fina hus Solglimt

I veckan händer det grejer i flocken Svanäng. Mer om det om ett par dagar. Calle är i alla fall glad i nyheten. Calle är nog egentligen en katt har jag kommit på. Han ska lixom vara med precis överallt. Just nu i skrivandets stund så hämtade han sin snuttefilt och knölade in sej under skrivbordet mellan datorn och skrivaren. Tokhund!

"Här ligger jag bra" :)

Nepp, nu ska jag halta ner till stallet och mocka bajsgömmor i hagen som dyker fram när skitvädret bjuder på plusgrader.

Ha re!

Lusseritten i Ekby 2012

Eftersom mitt modem pajjade i Fredags så kommer uppdateringen från helgens äventyr nu först, nämligen Ekby Ryttares årliga Luciatåg. Förra året var ju Hero Rudolf med sura mulen, så i år var det Tottes tur att vara med. Perfekt miljöträning oxå med en massa hästar och stöj. Eftersom det är lite i ropet i år med rasistiska inslag eller ej i våra svenska Luciatåg, så fick Totte vara en mörk Lucia :)

Ingrid o Pjompen - Stjärngossa

Johan o Tickan - Tärna och ren

Jag och Tottekott - Lucia och Tomtebrud

 

Hela gänget tomtetåg

 

Totte skötte skötte sej jättebra när vi väl rörde på oss men han gillar inte att stå still. Men ger man honom en knack mellan öronen så slutar han. Synd att det var så kallt för ljusen i Luciakronan han hade orkade inte riktigt lysa ordentligt.

Annars är det som vanligt förutom stora och roliga planer på G. Mer om det när det är spikat och klart ;)

Hare gött!

Sen sist i bilder

Okej, jag har inte skrivit ihjäl mej på bloggen åtminstone. Men jag tänkte inte låta den dö heller, så här kommer nu en sumering i bilder, vad sensommaren och hösten bjudit på för vår del. Efter detta kommer jag fortsätta blogga som vanligt och låtsas som om jag inte gjort annat hela tiden. Calle är iaf väldigt besviken över att han inte fått mer plats för allmänhetens insyn så ska försöka få med honom på lite fler hörn :).

Tottemannen och Skrånken på hemmaplan. Dom gick

på bete precis utanför huset. Underbart!

 

Orion

Efter några månader med mej och grabbarna och med en lyckad distans-tävlingsdebut i våras vilket var målet med hans vistelse hos mej, så såldes Orion för kunds räkning till en tjej i Sthlm. Vi önskar dom lycka till i framtiden och hoppas på att se dom på banorna nästa år :)

 

 

Anledningen till att jag och Hero inte kom till start på Molsridtet i Danmark.. Hemska kryp! Och skav av ingenting får han oxå, Herr Fis-skinn. Det är resultatet av kliande mot flughuvan.

 

Inridningshäst.

Torbjörns Krabat, goast i kommunen. Här med distansmundering i form av min Podiumsadel.

 

Tillridnings-gäst-häst

Fridas Eldana. Den näpna araben bakom han med dumstruten.

 

Tåolyckan

Lyckades springa in en påse med trasigt glas och skala av mej allt kött som finns på stortån. Detta är det vackra ärret som matchar mitt cerisa badrumsmatta :)

 

VM i England.

Jag, Ulrika, Johan och Ingrid åkte och tittade och hejjade på de svenska ekipagen i VM i distansritt i England. Här ser vi Maria Álvarez-Pónton på superhästen Nobby.

 

Tätklungan ute på blåa slingan.

 

Höstutställning för amatörer.

Heros tre till vänster och Tottes lilla gula till höger.

Pga av vissa delade meningar om hur vida mina arabgrabbar har på en utställning att göra så väljer jag att inte publicera några bilder på Älgen och Getens förnedring, utan bara på rosetterna dom plockade hem. Vi kan ju låtsas att konkurrensen var stenhård åtminstone.. Totte var i alla fall vinnaren i mina ögon och Hero den muppen, betedde sej som ett riktigt praktarsel. Hade det inte varit en massa folk där hade han fått lika många danskskallar tillbaka som han så generöst delade ut..

 

Tandläkarbesök.

En något groggy Hejo Pejo försöker envist stå emot silen med shyssta grejjer som någon kört in i systemet på honom. Always against!

 

Vilda bäbyn.

Totte är numera både större, bredare, högre och tyngre än Hero. Sen han fick skor i bak i slutet av sommaren så flög dessutom djävulen i honom och han är mer vild än tam så fort det handlar om gångarter som är snabbare än skritt. Love it!!!!!

På kortet här med Frida som gästryttare på Hero Skrånken

 

CALLE sen sist i bilder:

 

Båtliv

 

Busted!!

 

Tröja på. Har aldrig träffat en frusnare hund..

 

Toabuddyn

Glöm att man får vara ensam på toaletten.

 

Calle ylar i snutten..

 

 

 

 

Som avslutning på detta bildmontage så bjuder jag på en, helt i min smak, modifierad bild. Enjoy! :D

Sour Power som Hero heter på My Little Ponyska :)

 

 

 

Uppsalaritten CEI2** 120 km

Bloggtorkerist, javisst!
Har tävlat en massa, varit på äventyr så som jubileumsritter och annat, varit halvkändis,  ändrat framtidsplaner och mycket, mycket annat. Ska sätta mej någon dag och snabbskriva igenom allt som hänt. Kanske. Om det regnar och jag inte har något att göra.
Detta inlägg ska iaf handla om Uppsalaritten och min och Heros debut på 12 mil. Lite bilder, lite film och lite reklam. Håll i er :)

Efter att ha noviskvlat på Sämsholmsritten, en gång för alla (har ju en tendens till att rida för fort jämt),så gjorde vi Göingeritten CEI1* 80 km och nu va det då alltså dags att börja sniffa på det lite högre klasserna.
     Kan bara säga"Wow". Vilket äventyr! Hela grejen! Allt klaffa. Allt gick perfekt.Allt var roligt och framförallt, alla som var med va fantastiska.
Som supergroom och teamleader, kan man nog säga, hade jag Ulrika. Vad skulle jag göra utan henne?? Inte nog med att hon fick i mej mat, hon hade stenkoll på läget hela tiden, ordning och reda och så skötte hon veterinärbesiktningarna åt mej vilket gjorde att jag faktiskt fich mina pauser hela och utan stress. Sen hade jag även min syster Linda och en tjej från klubben som heter Frida med och deras jobb är minst lika viktigt. Konka vatten, skritta hästen, springa fram och tillbaka med sina raska ben, och tillsammans var vi ett superteam. Bara Ingrid som fattades men hon tävlade själv på Pjompen, en 80*.

 The Dream Team!

Kolla in hobbynegerns ansiktsuttryck (mitt alltså) :)

Vi bodde på vandrarhem och med fyra brudar i samma rum så blir det en del snatter men det hör ju lixom till.

Ska inte gå in så detaljerat på själva ritten, men tänk er en ritt där allt går som det ska. Fanns inget som kunde gått bättre faktsikt. Hero visste jag var klar för uppgiften redan innan, men jag trodde inte jag skulle fixa det så bra. Var inte något trött och hade inte mer ont än sej bör i kroppen, efter 12 mil i sadeln. Hade faktiskt stödstrumpor på och det gjorde nog sitt.
    Her var pigg och fräsch hela ritten och hade lätt kunnat gå betydligt snabbare och en slinga till. Men eftersom det var våran första 12:a och även ett kval inför 16 mil och SM nästa år så ville jag inte riskera något utan hade som mål att bli godkänd och rida på 14-15 km/h. Vi red på 14,2, så allt enligt planerna :)

Jag o Hero och Linda o Cajun,

som vi hade sällskap med halva tävlingen.

     Eftersom Ingrid skulle tävla själv så var ju hennes supergroom-bil upptagen så tanken på att låta mina tre medhjälpare behöva köra omkring i Gamla Skrollan, en svart bil utan AC, utan fungerande fönsterhissar och med svart läderklädsel, kändes inte som en jättebra idé eftersom det skulle bli sol frammåt eftermiddagen. Alltså fixades en sponsorbil :D
Istället för en rullande bastu fick brudarna Bruds glida omkring i en apfin Audi Q5! Tack Toveks Bil i Lidköping och tack Mathias som fixade detta åt mej!!

Tack Toveks!

Från Toveks Bil i Lidköping

Hero har aldrig varit så fräsch efter en tävling som efter denna. Fast kan även bero på att Linda och Frida var med och skrittade honom betydligt mer än man haft tid med på tävlingar innan.
     Det finns inget som man egentligen behöver tänka på inför nästa tävling utan precis så här ska det gå till. Jag var så himla stolt och glad över min fina lilla häst (läs stora fula) och nu vilar han för att sedan börja ladda inför Molsridtet i Danmark :).

Drickpaus

I Grind

Linda och Frida

Super-Ulrika

Hästrumpor

Hero och Cajun

Brudrumpor

Linda och Ulrika

Ingrid och Pjompisen

Alla bilder är tagna av Frida Welldal-Green

För er som undrar hur det är med Calle, Totte och Orion så mår dom prima ballerina. Fick nämligen en frågan om Calle på tävlingen av någon jag först inte visste vem det var och som läser min blogg. Dax att skärpa sej med uppdateringen alltså!! Bjuder på en midsommarbild på "Prutt Prutt" som jag kallar honom.

Cacka Prutt Prutt

Som avslut kommer här en jättefin film som Frida har filmat och gjort.  Man kan bara inte låta bli att böla i slutet.. Fina, fina Hero..

Nu ska jag klippa gräset, sen ner till Ekby Foder och kolla om det är dags att jobba lite .

Rock On!

Smörgåsbord

Eftersom jag inte skrivit på ett tag kommer detta inlägg handla om lite av allting så orkar man inte läsa allt kan man helt enkelt välja den varelse man önskar att följa. Ett smörgåsbord av djuren Svanäng. (Det lät INTE bra, men ni fattar vad jag menar). En del tråkigheter men andra bra saker oxå.

CALLE
Vi börjar med det lite mindre roliga som hänt. Stackars lille Calles hemska öde. Som ni tidigare kunnat läsa så har det varit några turer med mystiskt beteende som jag trodde berodde på statiska stötar från nya sängen. Förra helgen hände något som defintivt INTE berodde på sängen. På Lördag kvällen förr-förra veckan släppte jag ut Calle som vanligt och han sprang ut på gärdet och tänkte lukta på granngårdens katt som har sitt "ligga-på-lur" ställe där ute. Han fick syn på katten och satte efter. Då ser jag hur han helt plötsligt trillar ihop med bakbenen och lixom släpar bak-kroppen efter sej. Han skriker i panik och kravlar sej till mej. Forfarande förlamad i bakkroppen rullar han ner i diket och jag lyfter upp honom och springer in med honom. PANIK! Väl inne ställer han sej upp och går själv. Dessa förlamnings-attacker inträffar ytterligare ett par gånger på Söndagen. Då trodde jag det var ehrlischias eller borrelia. På Måndag åkte vi in till Vadsbo veterinär och där konstaterades efter blodprov och en del tester, diskbråck på nacken. :(
     Diskbråck går för det mesta över av sej själv men bara om hunden går på strikt vila och rör sej näst intill ingenting i 4-6 veckor.. Säg det till en annars levnadsglad pinscher. Så jag har på veterinärens inrådan byggt en liten "Calle-gård" med kompostgaller och det är bara den plätten han får röra sej på..

Calles lilla corner

Mobilt fängelse :(

     Stackars lilla, älskade, fina Calle.. Det värsta av allt är att jag visserligen fick smärtstillande utskrivet men ska bara ge det dom dagar han har väldigt ont. Han måste nämligen ha ont för att vara rädd om sej och ta det lugnt. Hur tror ni det känns för mattehjärtat, att se sitt djur ha ont och sedan dessutom stänga in honom. Önskar så jag kunde förklara.

     Jag har fått jätte-mycket stöd och lugnande ord av Calles första/andra matte Daffy. Hon var hans första matte innan mej men hon är även hans andra-matte tillsammans med mej. Jag har en princip. Om tidigare ägare vill vara delaktig i något av mina djurs liv så räknas dom fortfarande som"matte".

     Man får se det positivt. Det var inte ehrlischias eller borrelia. Hade det varit en fästingrelaterad sjukdom är ibland utgången dödlig på dom hundar som antibiotikakuren inte biter på..

     Calle blir  i alla fall långsamt bättre. Från att ha varit helt apatisk nästan, så har han börjat tigga mat igen, gnaga på sina klor, yla när man går och gluffsa i sej sin mat snabbare än än jag hinner blinka. Fast han är fortfarande ginglig och inte alls det torra skinn han annars far omkring som..

TOTTE
Nu till lite roligare händelser.
Duktiga, finaste Tottemannen. Eller Lillpitten som jag kallar honom. I Söndags förra veckan, lastade jag på Totte på transporten och åkte till Sofia och red med henne och Bandy och även hennes medryttare på Sofias mans häst, Bento.
     Har lasttränat en del med Totte och själva lastningen är inga problem. Däremot när jag va ute och provkörde honom lite, några dagar innan, så kom han på att när han väl är på lastat så går det inte att lämna huvudet, framme i transporten, då backar han ut igen. Så man behöver alltså hjälp med någon som fästar bommen i bak.
     Sagt och gjort, väl framme lasta vi av och red en skrittrunda på 9 km. Totte var jätteduktig. Lämnade honom även i Sofias stall i en box, när vi va inne och fika. Inga problem där inte. Han blir nog en kanon distanshäst i framtiden, det är jag helt övertygad om :)

Totte på tur. Sofias fina

Vimsa i bakgrunden.

Sofia har en pudel som heter Vimsa. Helt underbar hund alltså. Så jag har bestämt att när Calle blir 10 år ska jag skaffa mej en storpudel. Tror att många inte förstår vilken underbar ras det faktiskt är. Man ser bara en fluffig utställningshund när det i själva verket är en hund med otroligt trevlig personlighet och vilja att vara till lags. Visste ni att pudlar tillhör en av de intelligentaste raserna? Sofia klipper Vimsa kort så hon dessutom är snygg!

Finast!

Lägg märke till den fantastiskt

rena volvon i bakgrunden. :)

Tillbaka till Totte igen så vill jag bara säga att Sofia faktiskt tyckte han va söt! Så det så!

HERO
Med Hero händer inte så mycket nytt. Han bara går och går och går. Vilken härlig häst han är. Även om han kanske ibland vill lite fortare och mer än mej själv. Får han ligga först och vi är ute på åkervägarna på "Man" (maderna), så får man hålla honom för kung och fosterland för han inte ska sticka åt helskotta.. Ibland funderar jag på att det vore kul att prova att starta honom i galopp men jag tror samtidigt att det nog är bäst att inte väcka den björn som sover.. Han skulle nog tycka det va så så roligt att det skulle börja visa sej på tex puls, på tävlingar. Men det vore kul, som sagt.
     I Onsdags förra veckan red jag en lite längre tur, runt sjön Ymsen. Det blev ca 4 mil och vi höll mest jämn och fin galopp hela tiden förutom några km i början och slutet och så vid pausen vid Ymsens badplats förstås. Hero är i bättre form än mej kan vi ju ganska snabbt konstatera i alla fall. Solen sken och fåglarna kvittra och vi hitta massa blåsippor :). Härligta tider! Älskar våren!

     Idag Onsdag red jag "1,7-rundan" som vi ska rida på träningsritten som jag ska ha på Söndag. Hero är som duktigast när man tränar själv faktiskt. Då ligger han i galopp  på stadiga 19,5-20 och kan gå hur långt som helst känns det som. Rider vi ihop med Ingrid och Johan måste jag antingen ha någon som bromsar framför eller så får jag kämpa mej svettig med att försöka hålla honom. Då undrar ni varför jag inte rider med bett? Grejen är att med bett så sätter han bara huvudet rakt upp och gapar. Har jag martingall så leder det bara till att han snubblar och går ner på knä och härjar så det är, tro det eller ej, inte så många andra alternativ som återstår. På tävlingar går det bra. Såvida jag har en broms.. Och sista slingan är det ju bara bra om han ligger på och vill springa själva.

ORION

Vem är nu detta? Jo, nu kommer vi till lite roliga nyheter i Team Arabian Hero. En ny stjärna har nämligen kommit till teamet och han ska tränas och tävlas för att göra det lättare för ägarinnan att sälja honom.

     Orion är en trarab (arab/travare) på 7 år, e. ElCatero. Jag fick innan höra att han va en liten buse och att han kastat av en spekulant på ridbanan bara nån vecka tidigare. Annars skulle han vara snäll i all hantering. Eftersom jag red in/red till problemhästar när jag va yngre och tåligare så har jag av erfarenhet lärt mej att 90% av fallen beror på rädda ryttare och väldigt glada hästar. Så länge dom inte sparkas och bits och är snälla i hantering men "besvärliga" när det kommer till ridandet så beror det endast på att hästen vill mer än de som rider.

     Sagt och gjort. Jag tog med min westernsadel (med kärring-knoppen) och åkte dit och tänkte rida hem honom då han endast stod 5 km bort. Vad händer på vägen hem? Absolut ingenting. Visst, han va väl pigg och ville väl röra sej fortare än skritt men so what. Har man ridit Hero "pansar-nos" så är Orion en fis i havet  :)

     Inte några dumheter alls har han hittat på sen han kom för en vecka sedan. Snarare tvärtom! Han har gjort det väldigt trevligt för mina hästar i hagen. Fick höra att han skulle vara ganska dominant i hagen och tänkte att det kunde vara ett problem med Hero sur-mule. Hero visade direkt vem som bestämde och Orion accepterade det utan vidare disskution. 

     Hero är en svår häst. Dels är han bög och gillar inte ston, men sen är han inte särskilt förtjust i andra hästar överhuvudtaget. Mias Obelix gillade han men förutom honom så har inte haft någon riktigt kompis. Tills nu. Orion har nämligen lyckats fjäska sej in och gjort sej kompis med "gammel-gubben-surpiss". Dom gnager manke på varann och leker som föl. 

     Men Orions sociala kompetens slutar inte här, ska ni veta! Lille-picken Totte som alltid varit mobboffret i hagen ända sedan Paxzina åkte förra hösten, har även han hittat en kompis i Orion. Orion låter honom äta från samma hög och vart än Orion går så hänger Totte efter. Så himla härligt att se att Totte äntligen har fått hopp om hästligheten!

 ♥

Orion är superhärlig att rida. Han är pigg, frammåt, alert och framförallt väldigt orädd. Spännande att se hur han tar sej på tävlingsbanorna. Tror verkligen han passar som distanshäst.

     För er som blev lite sugna på denna läckerbit så är han till salu. Vill ni komma och titta och provrida så kontakta antingen mej på meilen eller hans matte Maria. (Se annons här)

På Fredag är jag tant. Känns sådär. Men va fan, man är inte äldre än man försöker intala sej!

Rock On!

Calle-Matte, 2-1

Varför trodde jag för en sekund att jag kunde överlista tidernas störste och obesegrade "trickster".. Kör man med ful-knep och fusk dessutom är man ju helt chanslös! Som det framgår i inlägget nedan, så trodda jag att jag kommit på ett sätt att finta Calle genom att byta ut hans sönder-bäddade Biabädd till en dyna.

Av alla kalkyler, analyser och uträkningar att dömma såg jag inte att denna på något vis skulle hoppa upp och bita mej i röven. Men se där fick jag lära mej! Resultatet är nu alltså att Calle har vunnit striden och nu är tillbaka i sin fostersäck till Biabädd och jag har hela köket fullt med sönderriva skumgummi-inälvor från dess innanmäte..
     Vad som hände är följande: Calle är en matglad hund. Eller en "mat-besatt" vovve, skulle man nog kunna kalla det. Ger man honom godis så hugger han nästan av fingrarna för han är så ivrig. Men så helt plötslig hände det något. Trodde först det berodde på min nya, fina filt jag har i soffan i vardagsrummet. Calle fick en statisk stöt i nosen när han skulle sluka en vindruva/hand som jag gav honom. Han skrek och sprang och la sej på sin dyna. Sen har detta återupprepats, lite varstans och lite när som helst. Calle som blir vettskrämd av statiska stötar. Jag provade allt! Jag bytte ut filten, slutade platta håret,  tog i element vajre gång jag gick förbi ett osv. Men ändå fick Calle stötar så fort han vågade fram till mej eller någon annan som varit på besök. Detta gjorde att stackars Calle var så rädd det sista att han inte ens ville gå från sin säng. När han till och med började skrika för sej själv på sin plats, utan att någon var i närheten, och sedan kuta ut och gömde sej under matsalsbordet, så började jag ana oråd.. Sen kläckte Patrik nöten  med att komma på att det förmodligen va hans egen, nya dyna som gjorde Calle själv, statisk. Den var gjord i typ bävernylontyg och han har en fleecefilt som täcke. Detta resulterade alltså i att Calle va den som gav alla andra statiska stötar men själv blev rädd för dom..

     Så i förrgår bytte jag tillbaka till den pincher-modifierade Biabädden och igår kväll var han äntligen precis som vanligt igen. Tiggde chips, sprang med sitt snöre, fes gravöppnings-luft och va i vägen och smiska svans när jag hade Lotta/bäbis-besök.

Men trots att han tog hem detta set, så är jag glad att ha gamla vanliga, busiga, keliga och älskade lille Tok-Calle igen!

Försökte ta ett kort på oss bägge.

Det gick sådär..