Hoppträningen

I Tisdags va ju som sagt dagen D, vad det gäller min och Heros "vid sidan av karriär" som hopp ekipage.
Som ni tidigare läste hade han ju gnolat in sej det absolut värst han kunde i den blötaste leran han kunde hitta.

När jag kom tillbaka till stallet efter hem-vändningen med mat och blogg skriveri, va först och främst stallet fullt av alla hästar, deras mattar och medhjälpare som skulle hopp träna på kvällen.
Jennie höll på att sploa Demas ben och med sej hade hon sin jätte goa kompis Ida.
Ingrid grejade med att packa transporten och som jag misstänkte hade Hero inte torkat där han inte är klippt.
Som tur va och smart som man är (ibland) hade jag förutsett detta senarium och hade med mej min rosa hårtork.
Så det va bara att ställa upp honom i gången och börja föna :)
Kände mej ur fånig men nöden har ingen lag.
Han verkade gilla det iallfall :)

Lastningen i "utan-ramp-transporten" gick bra. Han gjorde ett försök till kast men utan resultat.
Väl framme lastades han snopet ut i fram, vilket såg lite lustigt ut eftersom han bara klev rakt ut och trodde marken va lika hög som transport golvet.
Måste säga att jag är frälst i denna typ av "step up" hästtransport. Stor och rymlig, med två dörrar i bak och två STORA dörrar i fram. Fautras heter märket.

Hopp träningen va en dröm.
Fast vi förmodligen va i vägen hela tiden och fast vi inte va lika duktiga som dom andra så va det helt underbart.
Först och främst Eva Franzén. Vilken människa! Klockren!
Jennie hade sagt att hon anpassde träningen efter individen och det gjorde hon verkligen.
Hon började med att fråga vad hästen gjort tidigare, ålder osv.
Det roligaste va när hon både till mej och Ingrid, på pekade att vi hade på tok för långa stigläder, och hur vi bägge sedan kände oss obekväma med att sitta med alldeles för böjda ben, och blev nästan rädda när Eva säger "ah, ni kan ju ha dom så långa i början, sen, var efter, kortar vi dom ännu mer"..
Sen började vi, efter uppvärmnig och markarbete, med övningar över bommar, i trav och galopp för att sedan avansera i antal, kombinationer och höjd.
Hero, älskade fina Hero..
Han hade ju bara hoppat i två dagar innan, det lilla vi tränade på banan hemma.
Men han va SÅ duktig. Jag däremot va nog snarare problemet. Det va jag som va ringrostig. Herregud, jag har ju inte hoppat sen jag va barn med min ponny Lasse Lucidor.
Men Eva såg vad som va rätt och fel och som sej bör med en duktig instruktör (det rimmade) så sa hon vilka enkla hjälper man skulle göra med skänklar, händer och kroppsvikt och vips så funkade det!

Som Maria Hagman-Eriksson sa vid sin föreläsning, hennes elit marathon-hästar, blir helt genom svettiga av hoppträning som "vanliga" hopphästar klarar som inget.
Det är ju just det som är nyttig träning. Att dom får träna andra muskel grupper och framförallt att dom får tänka.
Använda huvudet ordentligt.
Eva sa åt mej och Ingrid att det fick räcka för den här gången för våran del, precis när vi själva började tycka att Strax och Hero varit mer än duktiga.
För att inte vara i vägen skrittade jag och Ingrid av hästarna runt ridskole området och vi va som två 14-isar som gick och kvittra och nästan tjöt av glädje.
Så stolta vi va över våra tappra "små" (i detta sammanhang) hästar!
Jag hade svårt att hålla tillbaka tåranra när jag gick där med min nöjda och glada Hero Pero.
Börjar nästan böla i skrivandets stund.
Jag är så känslig..
Ser ni mej gråta över en godkänd tävling så är det inget konstigt alls.

Jag gråter så lätt.
Satt och kollade på en youtube film, från någon tävling, tror det va något EM för några år sedan, men iallfall, man fick följa ett franskt ekipage i filmen och i typ 10 min, och sen när man fick se slutbesiktingen efter 16o km, så gör hästen ett kast med huvudet och brallar loss lite grann på upptravningen! Busig efter 16 mil!
Då började jag stor tjuta..

Nog om det.
Vi fick i läxa att rida mer i dom här "vanliga sadlarna". Lära oss hitta balans med korta stigläder och träna klättring i dom och även ha dom på ute ritter så man fick in den typ av balans ordentligt.
Hoppträna kommer vi göra en gång i veckan och det känns som om detta kommer vara veckans höjdpunkt nu mera :)

Jag va så exalterad och upp i varv så jag glömde fixa kort.. Eller glömde säga till mamma att hämta kameran i bilen. Ber om ursäkt för det.

Igår, Onsdag, tänkte jag att Hero verkligen skulle belönas.
Jag rider ju med hackamore i vanliga fall men har ridit med träns bett senste dagarna.
Satte på honom tränset och den engelska sadeln och han trodde nog det skulle harvas dressyr igen men han blev nog glatt överraskad när jag tog ut honom på en liten galopp runda och han fick springa av sej ordentligt.
Tanken va att lära honom att tränset och den engelska sadeln inte behövde betyda ban arbete.
Han är som en hund. Men istället för att belöna med en leksak eller godis, så belönar man honom med att få rejsa loss en liten bit.
Man får inte göra det för ofta eller för länge.
Det ska vara så han längtar efter det och ser det som en av livets höjdpunkter.

Red inte långt. Bara "Makaber" rundan.
Kallar den så för den är så vidrig.
Först träffar man på en rådjurs ben med klöven kvar.
Lite längre fram ligger ett får kadaver och glor, utan läppar och med tänderna spretande.
Och ytterligare en bit längre fram ligger en älg skalle med tillhörande ryggrad, fast det ser mer ut som en dinosaurie efterlämning.
Men rundan är bra för den innehåller klättring i såndär mjuk skogsterräng.
Och en otraffikerad grusväg med gräs i mitten, efter skogen.
Och så tar den bara max en timma att rida.

Red samma runda med Paxiluren som va pigg och busig och va på brall humör.
Hon känns fin inför helgens tävling.
Det ska nog gå vägen :)

Ett tråkigt inlägg för jag hade inga bilder men bifogar ett på Pax när hon bara va en liten kicka och så himla söt!

Paxzina med mamma Zlota Plakieta

Skulle ge mitt lill finger för kort på Hero när han va en lite föl fjärt!
Undrar om det blir en svan av min älskade åsne-älg :)

❤